Monthly Archives: October 2014

Dagoberts källare

I motsats till namnet var den beryktade ölstugan Dagoberts källare inrymt en trappa upp och inte en trappa ned som namnet antydde. Där den låg belägen på gränsen mellan Gammelstaden och den ökända stadsdelen Häxkitteln – som inte var en av stadens bättre delar, utan snarare en av de sämre. På väg upp för den rödmålade gaveltrappan som löpte på husets utsida, höll han på att snubbla in i en illa utstyrd vargman som med tydlig sjögång under fötterna försökte ta sig ned. Han tänkte att den stackaren verkligen var vilsen, såhär långt bort från Svartvedens mörka skogar, när han steg in genom dörren under den urgamla och vittrade skylten som måste ha hängt där sedan nuvarande ägarens farmors tid.

Själva skänkstugan utgjordes av ett stort rum dominerat av en öppen eldstad och en rejäl bardisk dekorerad med grova sniderier i det av ålder mörknade träet. Bakom disken huserade en bjässe till karl, iklädd ett kraftigt läderförkläde, likt en gammal slagbjörn med grånade tinningar och en kraftig valrossmustasch. Med en gammal trasa höll han på att putsa ytterligare ett tennstop när nykomlingen gick fram till disken, lade ned ett litet silvermynt och med en låg röst bad han om en mugg sydländskt rödvin. Med en van rörelse hällde krögaren upp vinet i en tennmugg och sköt sedan fram muggen till nykomlingen innan han plockade upp myntet och lade ned det i en bältespung. Nykomlingen drack upp hälften för att släcka sin törst innan han vände sig om för att söka sig en sittplats. Det var knappt halvfullt i skänkstugan, en raggig gammal hund låg utsträckt framför brasan och två dejor pilade runt mellan borden, serverandes vin utspätt med vatten från tennkannor, till de som betalde med en styver. I rummet blandades dofter och odörer. Lukten av mustig köttstuvning utifrån köket, blandades med piprök och smält vax, utspillt öl och vin, samt en svag doft av såpa. Det verkade som om någon nyligen skurat golvet.

Vid ett av de runda borden, samlade kring en oljelampa, satt fyra landstrykare tätt samman runt en utrullad karta. De var ett omaka gäng och utmärkte sig främst av ledarkvinnan med sin kalufs färgad ljusviolett och att hon var klädd i en mörk omlottjacka av farsegels snitt. Runt hennes hals hängde ett flertal halsband gjorda av sammanlänkade bronsmynt, vilket han hört var vanligt bland hyrknektar söderut. Med sin dolk tycktes det som att hon gav de andra anvisningar. Hackordningen var inte given och de argumenterade livligt. Långsamt drog han sig närmare åt deras håll med tennmuggen, till hälften fylld med mörkt rödvin, i ett stadigt grepp i den av bläck fläckade handen. Knäna värkte efter den långa vandringen från Kunskapens kastell och ämbetskedjan hängde tung och klirrade under den mörka ytterkappan. När han kom nära nog att se, reste sig den storvuxne vargmannen som suttit bredvid den violetthårigas sida med ett lågt morrande. Vargmannen var klädd i en gammal gulnad påsskjorta och en lappad brigandinväst. En gång i tiden kan den ha varit blå.