Category Archives: Allmänt

Dagoberts källare

I motsats till namnet var den beryktade ölstugan Dagoberts källare inrymt en trappa upp och inte en trappa ned som namnet antydde. Där den låg belägen på gränsen mellan Gammelstaden och den ökända stadsdelen Häxkitteln – som inte var en av stadens bättre delar, utan snarare en av de sämre. På väg upp för den rödmålade gaveltrappan som löpte på husets utsida, höll han på att snubbla in i en illa utstyrd vargman som med tydlig sjögång under fötterna försökte ta sig ned. Han tänkte att den stackaren verkligen var vilsen, såhär långt bort från Svartvedens mörka skogar, när han steg in genom dörren under den urgamla och vittrade skylten som måste ha hängt där sedan nuvarande ägarens farmors tid.

Själva skänkstugan utgjordes av ett stort rum dominerat av en öppen eldstad och en rejäl bardisk dekorerad med grova sniderier i det av ålder mörknade träet. Bakom disken huserade en bjässe till karl, iklädd ett kraftigt läderförkläde, likt en gammal slagbjörn med grånade tinningar och en kraftig valrossmustasch. Med en gammal trasa höll han på att putsa ytterligare ett tennstop när nykomlingen gick fram till disken, lade ned ett litet silvermynt och med en låg röst bad han om en mugg sydländskt rödvin. Med en van rörelse hällde krögaren upp vinet i en tennmugg och sköt sedan fram muggen till nykomlingen innan han plockade upp myntet och lade ned det i en bältespung. Nykomlingen drack upp hälften för att släcka sin törst innan han vände sig om för att söka sig en sittplats. Det var knappt halvfullt i skänkstugan, en raggig gammal hund låg utsträckt framför brasan och två dejor pilade runt mellan borden, serverandes vin utspätt med vatten från tennkannor, till de som betalde med en styver. I rummet blandades dofter och odörer. Lukten av mustig köttstuvning utifrån köket, blandades med piprök och smält vax, utspillt öl och vin, samt en svag doft av såpa. Det verkade som om någon nyligen skurat golvet.

Vid ett av de runda borden, samlade kring en oljelampa, satt fyra landstrykare tätt samman runt en utrullad karta. De var ett omaka gäng och utmärkte sig främst av ledarkvinnan med sin kalufs färgad ljusviolett och att hon var klädd i en mörk omlottjacka av farsegels snitt. Runt hennes hals hängde ett flertal halsband gjorda av sammanlänkade bronsmynt, vilket han hört var vanligt bland hyrknektar söderut. Med sin dolk tycktes det som att hon gav de andra anvisningar. Hackordningen var inte given och de argumenterade livligt. Långsamt drog han sig närmare åt deras håll med tennmuggen, till hälften fylld med mörkt rödvin, i ett stadigt grepp i den av bläck fläckade handen. Knäna värkte efter den långa vandringen från Kunskapens kastell och ämbetskedjan hängde tung och klirrade under den mörka ytterkappan. När han kom nära nog att se, reste sig den storvuxne vargmannen som suttit bredvid den violetthårigas sida med ett lågt morrande. Vargmannen var klädd i en gammal gulnad påsskjorta och en lappad brigandinväst. En gång i tiden kan den ha varit blå.


När isen är bruten…

Nu när isen är bruten tänkte jag hälsa er alla välkomna till min blogg, Kartografens Irrfärder. Här kommer jag att lägga upp stämningstexter och korta noveller som jag har skrivit. En del har några år på nacken, medan andra är helt nya. De flesta, men inte alla, utspelar sig i en ganska generell fantasysetting med drag av senmedeltid och renässans. Settingen kommer att både byggas på och byggas ut i takt med skrivandet. Här kommer jag även att lägga upp en del spelmaterial som diverse slumptabeller, spelledarpersoner och äventyrsplatser till rollspel som jag genom åren knopat på. Men det kommer även att bli en del bilder jag gjort, främst kartor. Men ingen bör förvånas om det även blir några recensioner och en del ”strunt”.

Själv är jag en något virrig och allmänt kunskapstörstande regelknopare med konstnärliga ambitioner och lite udda smak. Jag föredrar främst svart-vitt, men får ibland ett ryck och använder oväntat mycket färg.

Här följer sju snabba saker om mig: Jag lyssnar gärna på punk och ballader, vet ganska mycket om historia, dricker hellre öl än vin, att jag inte kan dansa, är genuint intresserad av mat, är relativt allmänbildad och vet inte när man borde hålla tyst.


Där allt började…

Den lilla studiekammaren lystes upp av den ensamma lågan från en oljelykta, som fick skuggorna att spela över de hylltäckta väggarna som var fulla med gamla skriftrullar och tjocka buntar av dammiga pergamentsark täckta med mörka skrifttecken. Uppkrupen på en hög pall framför en skrivpulpet, med fötterna dinglandes, satt en liten ihopkrupen mansfigur med en låg mössa över det gråbruna och nu stripiga håret. Han var iklädd en tung ämbetskåpa, som räckte honom ned till knäna, i fint ylle med korta uppslitsade ärmar. De närsynta ögonen kisade ned på de små sirliga skrivtecknen i den uppslagna bok han hade framför sig. I takt med att han läste flyttade hans bläckfläckade hand på den slipade lässtenen.

Hans sökande bland bibliotekets bokhyllor och krönikor hade dragit ut på tiden och timmen hade blivit sen. Men slutligen hittade han vad han sökte. Länkarna i den försilvrade ämbetskedja han bar runt halsen rasslade när han med en kraftansträngning slog ihop den tunga boken. Dess bastanta omslag var gjort i kraftigt mörkbrunt läder och beslagen med blanka metallbleck. Mitt på omslagets framsida var ett gyllne sigill med tre sammanslingrade drakar inlagt i guld och under fanns ett språkband med texten, Den Gyllne Klaven, i sirligt elegant guldskrift. Med den vindpust, från när boken slog ihop, flög hans löst liggande anteckningar dalandes ned på golvet.

I sin flykt, for de förbi en hög med flera prydligt travade luntor, innan de landade på golvet i salig röra. Bland titlarna i högen fanns En krönika över kungaätten Svarts styre, Iakttagelser från Övärlden och Landen där bortom och En reseskildring bland Blåbergens dvärgar. Överst landade en karta som visade landskapet kring Gasthöjderna och Svartveden med byar, städer och floder tydligt utmärkta. En röd symbol gjorde betraktaren uppmärksam på ätten Svarts ättefäste beläget på Tårvattnets östra strand.