Med andan i halsen småsprang Sirio uppför den kullerstensbelagda gatan på kanalens södra sida. Var kunde Rubio hålla hus, tänkte han för säkert hundrade gången denna kväll. Var kunde han vara. Som alla andra infödda visste han att de bästa ölstugorna och krogarna antingen låg i kvarteren runt Taleanos marknad eller nere vid Mallaneos kaj, men Sirio visste även att Rubio föredrog krogarna runt Gorgosos kaj där gästerna vanligen var av farsegels härkomst. Sirio hade börjat sitt sökande på Skeppskatten, Fiskarens vila och Moroggos, ställen han visste att Rubio brukade hålla till på. Men Rubio fanns inte på något av dem. Sirio hade, när han korsade kanalen, till och med kikat in på den sjabbiga lilla vinstugan nedanför andra valvbågen på stadsfurst Gambalino Nubbas bro som knappt var stor nog att rymma tio personer och där ägaren sällan bytte kläder eller tvättade håret. Efter ytterligare ett halvdussin inrättningar fann han slutligen Rubio sittande i skänkrummet på krogen Sköldpaddsskalet, uppe på norrsidan inte särskilt långt från fyrbåken, där denne var fullt inbegripen i en hetsig diskussion med en handfull hyrsvärd ledda av en högrest violetthårig kvinna med flera halsband gjorda av bronsmynt och en otäck böjd kniv nedstucken innanför tygbältena.
Här nedan följer vad som sannolikt blir den sista tabellen med värdshusnamn.
Den Vilsne Kartografen 